TASSAR
”No feet – no race – no win”. En travestering på det gamla talesättet “ inga hovar – ingen häst”.
Tassarnas välbefinnande är synnerligen viktigt för att hundarna ska kunna göra en bra prestation. Tassen är en
komplicerad struktur med många små ben och ligament. I framtassen finns 32 ben, 85 ligament, 25 muskler
och 48 ledytor.
Sporren (dewclaw på engelska) har fyra ben; ett mellanhandsben, två tåben och ett litet sesamoidben. Fem
muskler fixar sporrens rörlighet åt olika håll.
De andra fyra tårna fungerar som en enhet och hålls ihop av muskler och ligament mellan tårna. Till skillnad från
sporren har de tre tåben vardera i stället för bara två.
Förutom alla små muskler som finns i tassen går de långa tåsträckarna längs nästan hela benet och fäster på
tåbenen och sträcker tårna uppåt.
På undersidan av foten går de långa och starka böjsenorna. Böjsenorna är starkare än sträcksenorna.
För att inte senorna ska glida hit och dit löper de igenom ringformade ligament som håller dem på plats.
På baksidan av alla tåleder finns små sesamben (sesamoidben).
På tassens undersida finns 6 tjocka dynor, en på varje tå, en stor under mellanhanden respektive mellanfoten
och på frambenet finns en sjätte karpaldyna. När en hund landar efter ett hopp kan handleden övertänjas och då
tar den övre trampdynan (karpaldynan) emot stöten.
Trampdyneytan har den tjockaste huden på kroppen och är täckt av små rör som gör att trampdynan känns grov
och som gör den nötningstålig, dragtålig och stötdämpande. Trampdynans insida består av fett och bindväv som
ger ännu mer stötdämpning.
Här finns också svettkörtlarna.
Klorna är hårda och hornliknande och växer kontinuerligt från sin bas, klofästet. Pulpan är en mjuk, blodfylld
struktur som utgår från tredje tåbenet.
När man inspekterar tassen ska man börja med klorna.
Titta efter sprickor och brott och ojämn nötning. Se till att klorna inte är för långa. Inte ens på isiga spår är det
någon fördel med långa klor. Dessutom går långa klor av mycket lättare. De nöter ut hundskorna och de kan
också i långa loppet leda till en felbelastning av foten.
När hunden står på en jämn yta ska klorna vila strax ovan marken. Då är de lagom långa.
Klipp inte klorna på tävlingsdagen utan gör det några dagar innan. Då hinner foten anpassa sig om klorna var
långa, ytan hinner slipas ner och om man råkade klippa i pulpan hinner den läka.
Om det blöder från klorna när du ska tävla så måste du sätta skor på hunden.
Brutna klor kan lagas om skadan inte går upp i klofalsen och det är en alldeles färsk skada. Klipp ner klon och
linda fiskelina runt runt och limma fast med snabblim. Man kan också använda tomma medicinkapslar eller
speciella ”kloproteser” som man limmar på. För att lagningen ska ha en chans att hålla måste hunden ha en sko.
Om klon är bruten hela vägen upp till fästet måste den tas bort och då blir det sjukskrivning i åtminstone en
vecka.
Skador i klofalsen är lätt att missa, speciellt på långhåriga hundar. Hårdfrusen snö orsakar ofta irritation i
klofästena med inflammation, svullnad, sår och hälta. Klofalsen kan bli infekterad med vätskande variga
förändringar. Då kan det behövas en allmän antibiotikabehandling.
På trampdynorna får man titta efter sprickor, skärsår, nötningsskador och avlossning av hud.
Skärsår kan uppstå tidigt på vintern när marken och vegetationen är frusen men det ännu inte är någon snö.
Såren ser ut som små snitt i trampdynan och tar lång tid att få till läkning. Smörj trampdynorna och kör med
skor.
Torrsprickor på trampdynorna ser man ofta på hundar som bor inomhus. Sprickorna kan gå över hela
trampdynan eller sitta precis bakom klon. De är smärtsamma för hunden. Smörj flitigt eller ännu hellre låt
hunden vistas ute mer. Kör med skor.
Nötta trampdynor behöver smörjning och skor.
Avlossning av trampdynehud uppkommer oftast på isiga spår med vassa kristaller i snön och vid körning i
vatten. Tassarna blöder när man kommer fram men efter en timme ser man knappt skadan om det är en mindre
defekt.
Större defekter kan lagas genom att limma på en bit mollskinn på skadan. Klipp till biten så att den är något
mindre än defekten i trampdynan. Laglappen får absolut inte gå utanför kanten på skadan för då kan den orsaka
mer skada. Smeta på snabblim på mollskinnslappen och tryck dit den. Ibland kan en sådan här lagning sitta i
flera dagar och ibland lossnar den direkt. En sko är nödvändig.
Djupa skärskador måste sys av en veterinär och då är det sjukskrivning i minst 10 dagar. Huden är seg men
samtidigt skör då suturtråd lätt skär igenom kanterna. En sydd trampdyna måste hållas i ett tassbandage så att det
inte blir någon belastning på såret.
Simhuden eller huden mellan trampdynorna måste inspekteras noggrant. Rodnader, svullnad och sprickor ses
ofta. Köldsprickor är vanligt i huden mellan trampdynorna. Nysnö, kallare än -20 längre än 20 kilometer bäddar
för problem. Det bildas små isbollar som orsakar köldskador i huden. Det börjar med en rodnad och sedan
spricker huden upp i en köldspricka. När det har blivit svarta kanter på sprickan så har den redan varit några
dagar.
Olika sorters salvor och skor är behandlingen. Är det kallt och nysnö bör man köra med skor för att förebygga
problem.
De flesta salvor är zinkbaserade. I Alaska använder hundförarna pink ointment eller blue ointment. De är
zinkbaserade salvor oftast med tillsats av antibiotika och en svag cortison. I Sverige med våra mycket strängare
dopingregler är antibiotika salva inte att rekommendera. Dessutom ska man vara restriktiv med användning av
antibiotika. Världen har redan stora problem med resistenta bakterier.
Här hemma hör Skillingarydsalvan (tjärsalva), Proteinsalva, olika spensalvor, zinkpasta, Helosansalva och en rad
andra till arsenalen för att bota och förebygga sprickor.
Svullna tassar, tassödem är något som uppstår på långdistanstävlingar när tassarna har gått många tusen steg
speciellt på hårt packade spår. Tassarna svullnar upp så att tårna spretar. Huden är illröd och ser ut som om den
skulle spricka. Det är både smärtsamt och en öppen port för infektionsämnen att ta sig in. Tillståndet kan till och
med bli fatalt på en nerkörd hund som inte erbjuds behandling. Förut användes ofta salvor med cortison för att
minska svullnaden men idag används nästan uteslutande linimentet Algyval. Man ser mindre av det här
problemet idag och man tror att det beror på att man har bättre wrist wraps och har lärt sig att använda dem på ett
bättre sätt. Förr var handledslindorna ofta för korta och kardborrestängningen satt inte längs med utan på tvären.
Hundskorna och användningen av dem har också förbättrats. Dagens hundskor fästs ofta med elastiska
kardborreband och är lätta att ta av. Förut använde man eltejp eller annan tejp. Då var det också lätt hänt att
skorna inte togs av direkt man stannade. Risken för att skorna ska strypa blodcirkulationen är liten så länge
tassen är i rörelse. Men när man stannar ska skorna av direkt.
Hundskorna ska också vara hela. Finns det hål i dem ska de kasseras. I trasiga skor kommer det in snö och det
kan bli ännu värre skador på tassarna. Har man kört i vatten ska skorna också tas av och bytas till torra skor.
Kontrollera också regelbundet att det inte har isat i skon eller på kanten. Isklumpar på kanten kan orsaka skavsår.
Idag använder de flesta skor av någon slags corduraväv. Black booties vann inträde i slädhundsvärlden för drygt
tio år sedan. Idag finns black booties i olika färger men gemensamt är att det är starkt och smidigt tyg som håller
bra. För barmarksbruk finns olika varianter av förstärkta skor.
Sporren är ett problem när man använder skor. Kör man distanskörning är det klokast att ta bort sporrarna på
valparna när de är ett par dagar gamla. I Sverige är det inte tillåtet att ta bort sporrar utan bedövning så du måste
anlita en veterinär. När valparna är tre dagar gamla är de tillräckligt men inte alltför stora.
Det är svårt att få skon att sitta bra när sporren är kvar och det blir lätt skavsår. Skon kan skava mot sporren och
sporren kan skava på benet för att skon trycker. Man kan prova att sätta Vetflexlinda under sporren för att
motverka skavsår. På Iditarod är det inte tillåtet att starta med hundar som har sporrarna kvar.
/ Av distriktsveterinär Anette Johansson
Delvis från Dr Jerry Vaneks föreläsning på ISDVMA-kongressen i Barcelona 15-16 oktober 2008 med tillägg av
egna erfarenheter.